Kategori: Psykos
Kategori: Känsligt
Kategori: Känsligt
Kategori: Psykos
Kategori: Roligt
Kategori: Psykos
Kategori: Känsligt
Kategori: Psykos
Kategori: Känsligt
Kategori: Allmänt
Kategori: Psykos
Kategori: Vackert
Kategori: Psykos
Kategori: Psykos
Kategori: Känsligt
Kategori: Känsligt
Kategori: Psykos
Offra något så han kan få något tillbaka!
Är du så snål? Kan du inte ens tömma en pytteliten del av dig själv så han kan få känna sig lite uppskattad?
Varför så rädd för att ge en del av dig själv? Du kommer inte ta slut, du finns kvar även om du skulle öppna dig lite och dela med dig av det där fina som finns inuti, för det är faktiskt fint, du är fin någonstans där inne… (Kanske…)
Du slutar inte existera för att du låter någon annan se en liten del av dig! Det fina inuti dig är du, det är ditt och kommer aldrig lämna dig. (Det skulle kunna vara så…)
Du kan väl åtminstone säga något fint till honom? Något som gör honom glad… Eller?!
Men nej, hon är tyst. Som vanligt. Ögonen är tårögda och hon sluter sig ännu mer. Hon är värdelös, kommer alltid vara. Och livrädd. Hon, den där som alltid hittar sätt att slå på sig själv.
Men fortsätt slå då! Du, du vidriga! Du är vidrig!Kategori: Allmänt
Kategori: Psykos
Sen inser hon att hon inte andats en sekund i sitt liv! Lever hon ens? Självömkan kallas det! Hon kommer nog aldrig till himlen! Och hon hatar sin sjukdom!
Inser under tiden hon skriver detta att hon måste börja äta medicin igen… annars går det åt helvete!
Kategori: Psykos
Är det verkligen på riktigt eller bara för stunden,
längtar hon verkligen så mycket så hon vill göra det till verklighet?
Ena dagen kan hon ju känna att det blir för mycket,
att det inte är för henne
men sen kommer det smygande som en otroligt stark längtan
nästan som ett begär
ska dom göra slag i saken?
Hon sviktar...
Men ändå gör hon inte det på något sätt!
Ändå på något sätt är hon helt säker och helt tillfreds med tanken...
Hon vill!
Eller?
Kategori: Roligt
Jag kan verkligen inte förstå hur en människa kan vara så genomegoistisk så han inte bryr sig om konsekvenserna för de andra parterna när dom blir bedragna. Hur kan personen leva med sig själv och påstå att han älskar när han spelar dubbelspel hela tiden? Finns det ingen empati alls? Och vid flertal tillfällen att bli påkommen och ångra sig djupt, inte försvara sig ens utan bara komma med någon lam, men ändå väldigt ”bra” pålitlig förklaring eller bara ren ångest. Jag hoppas vid mitt liv att denna person får en riktig jävla konsekvens en dag! Att han vaknar upp och får en sån vidrig näsbränna så han inte vågar fundera på en lögn igen.
Men den dagen kommer väl inte antar jag… tyvärr så är kvinnor så dumma så dom tror att dom kan älska bort dessa problem och att ”han skulle aldrig göra så mot mig”, dom vaknar inte förrns det redan är försent och han redan lyckats med sitt dubbelspel alldeles för länge. Håller tummarna för att sanningen kommer fram inom kort och att personen får det han förtjänar! 1000 gånger om!
Usch vad irriterande livet kan vara när man inte kan påverka! Önskar att jag kunde rasera hela hans vardag, hela livet och krossa allt han någonsin drömt om! Men det är inte min fight och ingen jag bryr mig om är inblandad – så jag lämnar dom åt sitt öde! MEN!! Jag tänker stå där och garva läppen av mig när han väl blir dumpad igen!
Mina ord kommer att klinga vackert – Told ya! Muahahahaa!
Kategori: Känsligt
…vill hon något men hon är rädd…
Vad händer om det blir galet?
Om allt blir fel går det inte att rätta till…
Det är ett livsavgörande beslut och en stor längtan i henne, det finns för mycket tänk om i vägen!! Tror inte det går att fundera på detta, antingen gör man det bästa av det eller så gör man ingenting alls… Men då kvarstår fortfarande – tänk om!
Utgångspunkten är ju inte den ultimata direkt…
Men om dom nu gör slag i saken så står hon ju där ändå, utan att kunna ta det tillbaka.
Kategori: Allmänt
Kategori: Psykos
Tänk om hon kunde se bortom sina skeva idéer och dillar, finns det egentligen någon anledning att var osäker och inte vilja gå in i något som kan bli så jäkla bra? Varför tillåter hon inte sig själv att få känna alla dom där underbara känslorna som faktiskt bidrar positivt på så många sätt?
Varför bygger hon murar mot fel människor? När saker är annorlunda så slukar hon allt med hull och hår, dumma kvinnfolk! Önskar ibland att hon kunde lobotomera sig själv för att slippa alla dessa dilemman.
Om hon skulle släppa taget och bara följa med, försöka hitta sin roll i situationen så skulle ju allt bli bra. Är det så att hon inte vågar för att det kanske blir för bra?
Känslan finns ju inte över huvud taget, eller gör den det? Nej hon känner inte! Kommer den med tiden kanske? Borde hon testa och bara hänga med utan att ha garanti? Det är hon för feg för att göra… Går inte att släppa taget bara sådär!
Planer görs och nya stigar utforskas, vissa val går inte att få ogjorda igen! Dessa saker är helt bestående, hur hon än vrider och vänder på det så vet hon att det inte finns någon återvändo om det inträffar. Hur handskas hon med den känslan då? När det är för sent?
Kommer känslor att växa fram kanske? I så fall blir ju allt bra, men vad händer om det inte blir så? Ska det fortsätta då, som nu, utan förändring, trots att hon väljer att ta steget? Är det friskt?
Kategori: Psykos
Hon blir rädd och gör såhär för att få bli arg och osäker helt befogat
kanske för att han ska bli irriterad och osäker på mhenne så hon kan få bli irriterad och osäker på honom utan att det ser ut som hennes fel eller att hennes rädsla för att saker ska bli för bra lyser igenom…
Hennes hjärna är duktig på att inte bara spela folk runt omkring henne spratt utan även henne själv, hon ser sällan igenom sådant innan skadan redan är skedd.
Kanske är det så… eller inte…
Kanske hon måste få vara arg eller känna sig orättvist behandlad och instängd för att kunna ta ett steg tillbaka igen utan att behöva ge en utförlig förklaring till sig själv när egentligen kanske alla glasklara anledningar börjar ta slut och hon börjar fundera på hur hon ska kunna motivera denna konstellation även i morgon?
Kanske hon är rädd för att saker börjar bli för bra och hon måste hitta nya fel eller försäkra sig om att alla hennes tvivel inte bara är taget ur luften för att skydda henne själv så de inte tar detta ett steg längre… Hon vet faktiskt inte...
Hon ber om ursäkt för att hon reagerade… borde kanske tittat på datumet först innan hon yttrade sig, men det träffade ganska hårt… Dock är hon inte jättesäker på hur hårt längre… Äh det blir bara snurrigt nu…
Tryin to figure it out // Twisted mind
Kategori: Psykos
Han tror att han är ensam i världen
att ingen finns för honom, att han är och förblir ensam
men SER han?
Ser han något alls?
Eller är han för upptagen med att tycka synd om sig själv så hans blick är för grumlig för att se dom? Eller henne? Så som hon är och finns?! Precis på det sättet hon lovat att hon ska vara?!
Har han stirrat sig så blind på något han vill ha så ingenting annat spelar någon roll eller någonsin kommer att vara nog för honom?
Kan han inte vara nöjd? Han har det han vill ha men kan inte se… Han har fastnat i ord han vill höra, är kedjad vid löften han vill få
så han ser ingenting
och mitt i allt detta tycker han synd om sig själv och känner sig som ett offer, någon som är ivägen och aldrig kommer att räcka till
sorgligt skulle jag vilja säga…
Det enda som egentligen fattas honom är ett erkännande, men måste han ha något som hon inte kan ge honom – bara för att HAN anser att det är den absolut viktigaste detaljen i ett liv?
Hon hatar löften
hon avskyr krav
hon springer så fort hon hör bojorna rassla!
Är det så han vill ha det? Att hon försvinner, bara för att han MÅSTE ha en etikett på henne?
Hon kommer aldrig att bära den etiketten, hon kommer aldrig att lova något mer, hon vill inte känna sig fången eller kvävd…
Det är löftena och kraven som ger henne panik! Utan dom kan hon andas och våga stanna… Men är det så viktigt för honom att kalla henne SIN så kommer de aldrig att ta sig vidare och slita av offermössan han satt på sig själv! Stackars honom! IRONI!
Varför är aldrig någon nöjd?!
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Låt dig inte luras av det ansikte jag visar jag har tusen masker men ingen av dom är jag jag ger dig intryck av att vara säker att självförtroende är mitt namn och kyligt lugn mitt agerande att jag inte behöver någon men tro mig inte djupt där nere dväljs mitt verkliga jag i förvirring, i fruktan, i ensamhet därför skapar jag en mask att gömma mig bakom för att skydda mig mort de blickar som vet men just en sån blick är min räddning det betyder att om den åtföljs av accepterande då åtföljs den av kärlek det är det enda som kan befria mig från de murar som jag byggt åt mig själv jag är rädd för att djupast inne inte vara någonting att jag inte alls är något att ha att du ska stöta bort mig när du upptäcker det så börjar paraden av maskeringar ständigt småpratar jag med dig jag berättar allt som inte betyder något men ingenting om det som betyder allt vad som ropar inom mig var snäll och lyssna noga och försök höra vad jag inte säger jag skulle vilja vara äkta och spontan och mig själv men du måste hjälpa mig du måste räcka ut din hand varje gång du är snäll, vänlig och uppmuntrande varje gång du försöker förstå för att du verkligen bryr dig om då börjar mitt hjärta få vingar, mycket spröda, men vingar med din känslighet, sympati och förmåga att förstå är det endast du som kan befria mig från min skuggvärld av osäkerhet från övergivenheten i mitt fängelse det kommer inte bli lätt för dig ju närmare du kommer desto blindare slår jag kanske tillbaka men jag har hört att kärleken är starkare än tjocka murar och däri ligger mitt hopp jag ber dig försök riva dessa murar med fasta händer men med varsamma händer för ett barn är mycket känsligt vem är jag kanske du undrar jag är varje man du möter jag är varje kvinna du möter jag är även du själv!