Mitt liv har kantats av både det ena och det andra, jag har en ganska tragiskt historia i bagaget och kanske skriver jag den här vid senare tillfälle men det är inget löfte. Detta gör att jag inte vågar lova eller ge mig in i saker utan förbehåll. Jag behöver 100% säkerhet och trygghet och sen är det ändå inte säkert att jag vågar.  Har för många besvikelser i ryggsäcken, och givetvis ska inte andra straffas för vad dom inte ställt till med men tilliten till människor är väck. Jag har inte träffat en ny vän på evigheter, dom vännerna jag haft har jag gjort mig av med, isolerade mig helt och håller under X antal år för jag blev rädd. Jag har bestämt efter det att inte lita på någon och givetvis kan jag vara trevlig och social och föra mig bland folk men enkom på mina villkor! Jag tillåter inte längre någon att göra ett misstag, jag har inte råd med fler chanser, finns inte extraliv i mig. Jag har mina vänner sen barndomen och dom vet jag var jag har, dom har funnits där i alla år, tilliten har aldrig smutsats ner.

Min diagnos heter Bipolär (manodeppressiv) men jag tror att det är fel, börjar mer och mer misstänka Asperger. Mina drag är mer likt en autist än en växelvis hyper/depp människa. Jag har inte haft suicidtankar sen tonåren och skulle aldrig sjunka så lågt, sen att jag kan bli helt apatisk och ligga i sängen i ett halvår i streck eller låta bli att sova under lika lång tid kan väl visserligen ses som bipolär men jag är helt övertygad om att det finns mer bakom. Jag ska ta kontakt med öppenvården igen och prata med dom om en ny utredning. Får se hur det går, men det tar jag senare när vi kommit iordning ordentligt hemma och allat annat fallit på plats.

Det var lite historia, jag återkommer med mer.