Jag skriver samma inlägg här...
Kategori: Funderingar
Funderingar?
Det var möte igår på skolan för Tjatte angående hans ovilja till att göra det han ska i skolan. Vi träffade läkaren och skolsyster. Jag har funderat en del av det som sas… Läkaren är klart skärrad över att jag låter Tjatte spela en massa våldsamma spel med blod och splatter och 18-årsgräns.
Jag vet att gränsen finns av en anledning och jag vet att det kanske inte är lämpligt men faktum är att jag är helt övertygad om att det är bra för honom. Han har varit med om så mycket traumatiska saker och jag tror att det är bra för honom för han får ur sig en massa aggressioner genom spelan, jag är helt och fullt övertygad om att han bearbetar väldigt mycket genom spelen.
Bevisen jag har är att han blivit mycket lugnare, han har inga utbrott längre och han är mycket snällare mot sin bror. Han får utmaningar i dom spelen, dom är utformade på ett sätt som får honom att gnugga geniknölarna för att lösa problemen. Jag tror verkligen att det är bra för honom. Jag hade inte förmågan att framföra det till dom på mötet igår för jag blev väldigt påverkad av dom som satt där men nu efter att ha funderat en del på det som sas och hur han hanterade min Tjatte så är jag än mer övetygad om att det är helt rätt.
Med Tjatte fungerar det inte att vara hård, ställa hårt mot hårt för ahn tar inte det, han är alldeles för envis. Och den attityden han hade igår är inte det han känner egentligen. Han säger saker för att han tror att han jävlas med dom, inte med sig själv. Det var inte min son som satt där igår och vi alla vuxna var helt oförmögna att ta ner honom på jorden och förmå honom att förstå att det är för hans skull vi ska försöka lösa problemen med skolan.
Han tycker om att gå i skolan, men en del ämnen i skolan är inte utmanande och roliga för honom. Jag ska be om ett möte till med läkaren och skolsyster, gärna kuratorn och läraren också och framföra mina tankar om min son, det är ju trots allt jag som känner honom bäst och dom kan inte hantera honom. Jag borde ha satt mig med honom och förklarat i lugn och ro med en mjuk röst varför vi var där.
Han hade helt bestämt sig att det var ett straff. Inte en hjälp. Innan jag tar kontakt med Prima så ska jag ha det där mötet. Jag ska förklara för dom att jag verkligen tror på det kuratorn talade om för mig angående vådsspel osv, och att det kan ha en läkande effekt på såna här barn. När hon sa det till mig kändes det som att jag kom hem, som att det kändes rätt och den känslan behöver jag gå på! Jag behöver övertyga de andra om detta också. Det blir nog en svår väg att gå men jag ska göra det med.
För om jag nu skulle lyssna på vad dom tycker och tänker – vilket givetvis inte alltid är rätt för dom tänker saker dom fått lära sig och det är väldigt stereotypt för random barn, men för min son funkar detta. För min son som individ ger det någonting, han finner något i dessa spel som utmanar honom, han är inte intresserad av massa våldsfilmer eller sånt skit det handlar mest om spelen och deras utformning. Han älskar strategispel där man är tvungen att lösa gåtor för att komma vidare, ha är ritkigt duktig på det också.
Om jag nu skulle bestämma mig för att lyssna på läkaren och hans sätt att tänka – enligt den gamla skolan, betyder det att jag straffar Tjatte, jag tar alltså bort det enda som han verkligen älskar att göra, och det vill jag inte! Det är meningen att detta ska motivera honom att börja plugga och göra det han behöver i skolan. Inte få honom att känna att han är straffad för att han inte gör det han måste – det han anser är helt världelöst vetande.
Hans attityd igår hade endast med det dåliga bemötandet och hans fantasi om att det är ett straff att komam dit. Han är livrädd att han ska få en resurs i skolan, eller ja som han kakllar det – en idiot som förföljer honom!! Vi måste se bakom allt och se HONOM inte nåt jäkal spel eller en åldersrekommendation för the average child. Min son är min son och han är mycket speciell.
Jag vet att han har en massa han behöver bearbeta så jag ska ta kontakt med Prima men att ta ifrån han det enda han älskar och den kontakten han har på nätet är att pissa honom i ansiktet – då får vi ingenting gjort! Det betyder att han kommer att sätta sig på tvären och bli ännu värre.
Nu ska jag ringa skolsyster och begära ett möte, hoppas att läkaren kan vara med. Jag står upp för mina barn! Och jag måste göra det jag känner är rätt!!
Funktionshinder eller ej?!
Mamma gör allt i sin makt för att det ska gå bra för er!
Har jag heeelt fel eller finns det någon som förstår mig?
