Kategori: Psykos
Sen inser hon att hon inte andats en sekund i sitt liv! Lever hon ens? Självömkan kallas det! Hon kommer nog aldrig till himlen! Och hon hatar sin sjukdom!
Inser under tiden hon skriver detta att hon måste börja äta medicin igen… annars går det åt helvete!
Låt dig inte luras av det ansikte jag visar jag har tusen masker men ingen av dom är jag jag ger dig intryck av att vara säker att självförtroende är mitt namn och kyligt lugn mitt agerande att jag inte behöver någon men tro mig inte djupt där nere dväljs mitt verkliga jag i förvirring, i fruktan, i ensamhet därför skapar jag en mask att gömma mig bakom för att skydda mig mort de blickar som vet men just en sån blick är min räddning det betyder att om den åtföljs av accepterande då åtföljs den av kärlek det är det enda som kan befria mig från de murar som jag byggt åt mig själv jag är rädd för att djupast inne inte vara någonting att jag inte alls är något att ha att du ska stöta bort mig när du upptäcker det så börjar paraden av maskeringar ständigt småpratar jag med dig jag berättar allt som inte betyder något men ingenting om det som betyder allt vad som ropar inom mig var snäll och lyssna noga och försök höra vad jag inte säger jag skulle vilja vara äkta och spontan och mig själv men du måste hjälpa mig du måste räcka ut din hand varje gång du är snäll, vänlig och uppmuntrande varje gång du försöker förstå för att du verkligen bryr dig om då börjar mitt hjärta få vingar, mycket spröda, men vingar med din känslighet, sympati och förmåga att förstå är det endast du som kan befria mig från min skuggvärld av osäkerhet från övergivenheten i mitt fängelse det kommer inte bli lätt för dig ju närmare du kommer desto blindare slår jag kanske tillbaka men jag har hört att kärleken är starkare än tjocka murar och däri ligger mitt hopp jag ber dig försök riva dessa murar med fasta händer men med varsamma händer för ett barn är mycket känsligt vem är jag kanske du undrar jag är varje man du möter jag är varje kvinna du möter jag är även du själv!